Är det någon som minns "Tysklands bättre hälft"? Bland Europas vänster fanns det de som såg DDR så, Wolf Biermann var inte ensam om det. Nu är det tjugo år sedan den dödsbringande och frihetskrossande Berlinmuren föll och vi kan se tillbaka på det som var. Några nya böcker har gripit sig an DDR ur olika synvinklar.

När vi möblerade våra lägenheter på 1970-talet hjälpte vi den östtyska diktaturens ekonomi, och en smålänning att bli rejält rik. IKEA lät nämligen fångarna i den kommunistiska diktaturen fabricera en del av det svenska folkhemmets möbler. Det var billigt och effektivt, och det låg i både diktaturens och Ingvar Kamprads intresse.

Sådana hårdfakta kan man läsa sig till i Birgitta Almgrens rika dokumentation i boken "Inte bara Stasi". Till exepel får man också veta hur det gick till när stalinisterna i Norrland bedrog svenska myndigheter, med hjälp av DDR. Och hur svenska regeringar fjäskade för Honeckers regim, ända fram till det obönhörliga slutet.



Kan man betrakta det förflutna som en mörk tid – sedd ur ett ljust perspektiv? Jag tror att vi efterkrigsbarn fostrades i den andan. Vi levde trots allt i ett kallt krig. Också Europa var delat och en stor del av världens folk levde i diktaturer. När Berlinmuren byggdes var det väl mer ett slags bekräftelse av rådande omständigheter. Peter Handbergs nya bok är just så okorrumperat mörk som man måste kräva av murens krönikör.

Det finns två saker som är iögonfallande hos Handberg: å ena sidan hur han förankrar allt han skriver i en personlig erfarenhet, här ända ner i barndomens landskap, å andra sidan hur han med sin beläsenhet och kunskap redovisar de stora sammanhangen. Han har tidigare visat det i "Undergångens skuggor" och "Kärleksgraven". Där låg fokus på de baltiska länderna, här är det Berlin, DDR, Polen och delvis också andra länder i östblocket när så är befogat – till exempel för att berätta om de människor som tog sig till Bulgarien i ett fåfängt hopp om att det där skulle vara lättare att fly.



Berlinmuren är centrum för boken. Handberg gör de frihetslängtande människornas försök att fly över muren till levande och verkligt mördade individer. Han ger dem namn och historia, han berättar hur de dödades av gränsvakterna. Och han låter de överlevande blicka tillbaka, ge perspektiv på sina lidanden och drömmar, och vad det var som krossade dem.

Och ändå är det inte betong- och taggtrådsmuren som blir mitt minne av denna bok, det blir snarare de inre murar och fängelser människor bär i fruktan för en övermäktig härskare, vardagens tysta lidande och svordomar, försöken att överleva trots allt. Och vid sidan av det också Peter Handbergs berättelse om de egna miljöerna, vännerna och händelserna i Berlin. Om kärleksmöten och konstnärsdrömmar, om kollektivboende och drogmissbruk, om allt det som har med tiden fram till 1989 att göra. Och med tiden efter det.

Styrkan hos Peter Handberg ligger i att han inlemmar sitt ämne i ett sammanhang som också är ett slags personlig livsessä, en berättelse om människans villkor i Europa idag.



Skönlitteraturen är rik för den som vill betrakta DDR. Personlig essäistik som Handbergs är ovanlig, medan romankonsten har mycket att erbjuda. En nyutkommen roman av Ingo Schulze berättar om sommaren 1989. Adam och Evelyn är båda östtyskar och de står i centrum för hans parabel på bibelberättelsen om Adam och Eva. I skildringen av det förflutna kan vi se nuet tydligare.

Vill man gå till äldre litterära utgivningar kommer man inte förbi Alfred Dödlins klassiker "Berlin Alexanderplatz" – som ju också Fassbinder gjorde storfilm och tv-serie av – och Walter Benjamins "Barndom i Berlin". Med internet är det en smal sak att hitta sådana böcker antikvariskt i dag.



En samling tyska författare – med Volker Braun, Durs Grünbein, Reinhard Jirgl, Marcel Beyer och tjugo andra – har tillsammans skrivit ner sina minnen av vad som hände när Muren föll. Antologin "Natten då muren föll" är ett viktigt tillskott för förståelse av hur historia skrivs, inte minst för att den personliga hållningen alltid är den starkaste och kanske också den giltigaste.

Den slovenske författaren Ales Steger har med sin alldeles nyutkomna "Berlin" skapat en stadsberättelse som står över det mesta i kvalitet och personlighet. Jag vandrar gärna med honom genom den tyska huvudstaden, översköljs av både dess västliga och östliga historia och lär mig mer om nuet. Hans vandringar är filosofiska och handgripliga på en och samma gång.

I sin mångfacetterade bok "Berlinmuren" skriver Björn Cederberg både om historen och nuet. En av männen han berättar om är författaren och militären som levde under hela 1900-talet, Ernst Jünger. Han skriver:



I öst var Jünger förbjuden, bara detta en god anledning att ta honom på allvar. En som bär det tyska ödet i sitt inre, var hittar man en sådan människa? Det berättas att Jünger blev stoppad i säkerhetskontrollen på Münchens flygplats. Metalldetektorn gav utslag. "Det kommer från kroppen, skrot från kriget", sa Jünger. "Andra världskriget?" "Nej, första."



Det är inte minst för sådana historier man tar sig an hans bok.



Vad är förr? Frågan ställs i Jörn Donners Berlinbok, vars första upplaga kom 1958. Begreppet "förr" kan te sig nödvändigt ibland, men när det gäller Berlins efterkrigshistoria rymmer det så många och så varierande typer av förflutenhet att också de femtio år gamla iakttagelserna ter sig viktiga och en del av samtiden.

Donners texter från 1958 följs av kortare nedslag 1966, 1976 och november 1989. Förutom ett klargörande tillägg skrivet i år innehåller boken också Stephen Spenders förord från 1961. Här finns hela historien samlad: fram till Murbygget och efter rivningen.

Donner var bara nitton när han kom till Berlin första gången, det var 1952, och då "var jag inte alls medveten om att jag borde ha kommit 1922". Berlin kan förstås som samtid och historia, och vissa skikt av denna historia ter sig särskilt betydelsefulla, många människor talade om Weimar, andra talade om de sista dagarna 1945, om ryska våldsdåd och skräck för kommunismen.

Det slående är den rent fysiska kontrasten; kvardröjande fattigdom i öst kontrasterar mot köpenskap i väst, sunkiga ölsjapp i öst mot framtidsanda i väst. Han noterar att fattigdomen i öst ger intryck av "gråhet, tystnad, missnöje". Men man ska också komma ihåg, att i "dagens två tyska stater utvecklas två olika språk, två olika kulturer, två skilda världar".



I DDR försöker man låtsas som om förintelsen aldrig varit ett bekymmer, man talar om antifascism och i en pervers "beredskapsförklaring" som östtyska studenter måste underteckna heter det: "… vid varje tillfälle då parti och regering finner det nödvändigt gripa till vapen, ty det är mitt oavvisliga personliga intresse… därför vill jag lära mig vapnens bruk". Denna politik, försvarad av studenten Sommer med orden "Vill man studera, tvingas man till underkastelse", påminner inte så litet om det slags statliga tvång som Hitler gjorde till tysk vardag.

Donner blottlägger genom att lyssna och anteckna. Han noterar till exempel att studenten Sommer talar det "östtyska kanslispråket, kemiskt fritt från alla personliga nyanser", han berättar utförligt om Bertolt Brecht, Anna Seghers och poeten Johannes R. Becher som blev östtysk kulturminister.



Allra bäst blir det när han berättar om författartypen som tjänar partiet. Det gör han med Max Zimmering som exempel, vars inkomstkälla, reportageromanen "Phosphor und Flieder" sägs vara "inte fullt så dålig som hans lyrik". Hos Donner förstår man varför Muren föll.