När Niklas Qvarnström för ett antal år sedan gav ut essäboken ”Memento Malmö” konstaterade han att en bok om en stad aldrig är just det. Vad som ofrånkomligen skildras är författarens relation till staden, och stadens till författaren. Stadskartan avbildar inte längre den faktiska verkligheten utan en mental geografi med adresser som ”melankolikers rutt” och ”den malplacerade korvkiosken”.

Den tyske poeten Durs Grünbein har på ett liknande sätt talat om staden som en förlängning av det egna rummet, en plats där man aldrig saknar tak över huvudet. ”Idealstaden, den jag söker i alla städer, är inget annat än hjärnan som vänts ut och in”.

Grünbeins ord står också som motto till den slovenske poeten Aleš Štegers ”Berlin”, en samling korta poetiska essäer i vilken Berlin framträder som just en sådan psykografisk idealstad, ett inverterat porträtt av författaren och hans privatmytologiska förhållande till Berlin, där han tillbringade ett år på stipendium med anteckningsblock, kamera och ett tummat exemplar av Tacitus ”Germania” som enda följeslagare.

De kunskaper som Šteger (född 1973) inhämtat från den romerske historikern om hur man rätt bör handskas med germanerna räddar honom bland annat från att åka på stryk av ett gäng berusade punkare i tunnelbanan. Som paradisisk kontrast till U-Bahns underjordiska Hades målar Šteger upp Författarbokhandeln på Carmenstraße, tempel och bönhus för alla världens bibliofiler. ”Den som träder in här lämnar all lärdom, all litterär snobbism, ja, även all betalningsförmåga utanför.”

Det Berlin som framträder på dessa sidor är en stad av blixtrande klara detaljer, men utan begriplig helhet, vag och undanglidande. Den som söker en behändig turistguide får leta någon annanstans. Šteger går planlöst på vandring i historien och litteraturen, minnet och myten, och hamnar nästan genast vilse, på det intelligenta sätt som Walter Benjamin menade att alla flanörer borde försöka göra. Betraktelser av stadens gatuvimmel, ölstugor, loppmarknader, minnesmärken och museer, stadens alla tusen apotek och bagerier, leder över i melankoliska självbetraktelser, och tvärtom: en skildring av hur Šteger anställer blodbad på svärmarna av nyckelpigor som invaderat den förfallna hyreslägenheten, lyfter sig över det personliga och landar i det lugubra påståendet att ”var och en i denna stad förr eller senare förvandlas till sin egen lyckas mördare”.

Om det äger någon sanning för berlinbor i allmänhet kan kvitta. Det gäller författaren och, just då, läsaren som villigt låtit sig svepas in i hans prosas höstliga dimmor.

Fabian Kastner

litteratur@svd.se

Fler artiklar